Det är dom små små detaljerna som gör det

Min sons rum är egenhändigt målat från topp till tå i sköna blå färger. När jag höll på att måla rummet var det absolut jobbigaste stället bakom elementet. Jag låg och kravlade som en full rörmokare och pillade med min pensel för att få iordning på alltihopa. Det är inte proffsigt gjort, framförallt inte bakom elementet eftersom det var omöjligt att komma åt överallt. Det viktigaste för stunden var att det såg bra ut när man tittade normalt på det, ingen skulle ju krypa runt så som jag gjorde ändå.

När jag målade så upptäckte jag att en bräda inte satt helt mot väggen. Jag tog fram hammare och spik och låg i en ytterst onaturlig vinkel och hamrade fast brädan igen. Det jag var mest mån om vid det tillfället var att inte hamra mig själv på figrarna vilket gjorde att jag kanske inte riktigt tittade så ordenligt på allt runt omkring. Det var jag, hammaren, spiken och mina fingrar som var i fokus. Brädan gick inte att få helt in till väggen utan var fortfarande lite glapp jämfört med brädan som den låg emot. Jag muttrade lite om att tiden haft sin gång och gav brädan några extra slag med hammaren så den skulle lära sig att veta hut innan jag fortsatte krypa runt på golvet med penseln mellan springorna.
När maken kom hem och började spatsera runt i rummet och inspektera mitt verk så kunde jag höra att han började utstöta vissa grymtande ljud så som man gör när man använder sina krafter till något helt ouppnåligt. Han hade lagt märke till en tidning som var inkilad mellan väggen och listen, bakom elementet, som han vid tillfället försökte få bort, men det var stört omöjligt. Jag hade nämligen hamrat fast den.

Jag suckade och bestämde mig för att fullständigt skita i det för tillfället.

Tillfället har nu blivit snart ett år och det kommer bli längre för jag är fortfarande inte sugen på att krypa runt i bilmekanarställning och få loss brädan. Man ser den ju ändå inte om man inte tittar nära, och vem gör väl det.

Det är en Ginzakatalog för den som är intresserad.